av Per Grankvist, Chief Storyteller
Konceptbilar kan tyckas vara en anomali: det är bilar som skapas för att inte produceras. Men så är de också mer koncept än bilar, ett förkroppsligande av just den biltillverkarens ambitioner för framtiden, ett sätt att visa upp ny teknik eller gestalta en förändrad syn på mobilitet (som Volvos YCC, en bil anpassad efter kvinnliga behov). De de flesta konceptbilar sätts aldrig i produktion, och de som gör det kräver omarbetningar som kan förändra slutresultatet avsevärt.
Konceptbilar tillåter biltillverkare att ställa ut en vision och säga till allmänheten att “det här kommer aldrig att hända, men det vore kul att höra vad ni tycker”. Det är med konceptbilar som med konst: så länge de framkallar känslor så har de uppfyllt sitt syfte. Och därigenom kan de leda till förändringar, både internt och externt.
Skillnaden mot en normal planprocess, där en stad presenterar sina visioner för framtiden, är enorm. Istället för objekt att ta på, interagera med, känna på, placera oss i, har vi ofta platta skisser och några bleka arkitektritade bilder på området där alla människor är vita. Och så säger staden “det här kommer sannolikt att hända, säg till om ni har några invändningar”.
Jag raljerar förstås (men tyvärr inte så mycket) för att göra en poäng här: kanske borde städerna börja göra modeller av de framtida städerna som de inte tänker förverkliga, som ett sätt att öka engagemanget?
Det är med konceptbilar som med konst: så länge de framkallar känslor så har de uppfyllt sitt syfte. Och därigenom kan de leda till förändringar, både internt och externt.
För att förstå vad det skulle innebära träffade jag nyligen Demian Horst, på Designhögskolan vid Umeå universitet där han är ansvarig för mastersutbildningen i transportdesign. De har genomfört ett projekt tillsammans med Audi och Umeå kommun kring hur framtidens mobilitet kan bidra till ökad livskvalitet i staden.
Studenternas arbeten spretar åt olika håll, men så är de också skapade för att väcka frågor hos betraktaren snarare än att ge svar. I årets skörd finns tankar om en drönare för människor, ett fikarum som också är ett fordon, och en hälsosam trampbil för stadsbor
Konceptfordon erbjuder tänkbara lösningar på hypotetiska behov som tvingar oss att reflektera. När jag pratade med Horst insåg jag att bristen på förankring i verkligheten är deras styrka, inte svaghet, då det gör det möjligt att sväva iväg i tankarna och se saker ur ett större perspektiv. För att låna en formulering av Apples grundare Steve Jobs tillåter konceptfordonen oss att fråga oss “varför inte?” istället för “varför då?”.
De ger nya insikter om exempelvis hur mycket viktigare förtroendet för varumärket blir när fordonen blir självstyrande. Horst berättade om att eleverna bland annat diskuterat och utforskat vilken sorts estetik som krävs för att ett fordon ska förmedla förtroende.
I ett varumärkes personlighet finns värden som styr en förares förväntningar på hur en Audi kommer uppföra sig i trafiken jämfört med exempelvis en Skoda. Självkörande bilar är i grunden robotar, och deras personlighet kommer därför att att programmeras olika utifrån varumärket. Audis ambition är att gå från att vara en tillverka fordon till att vara en “premium mobility experience provider”. Vilka beteenden utstrålar förtroende och vilka gör det inte? Och vilka beteenden adderar en premiumkänsla?
Demian Horst fick mig också att förstå att förhållandet till fordonen aldrig varit begränsat till passagerarna på insidan. Vad signalerar de fyra ringarna i nosen på en Audi till fotgängare om hur fordonet uppträder i stadsmiljö? Och signalerna från morgondagens självkörande bussar — utstrålar de fordonstillverkarens mentalitet eller kanske stadens värderingar? Kommer bussarna i Umeå i så fall att förkroppsliga stereotyperna och uppträda lite lugnare och sävligare i trafiken än bussarna i Stockholm?
Lärdom 1: Presentera en gestaltning av en känsla, inte av en plats
Det stadsplanerare kan lära sig av bildesign är alltså att i första hand försöka gestalta en känsla, då det är den typ av kommunikation vi människor reagerar som mest intuitivt med. Traditionellt sett utgår planprocesser i huvudsak från fysisk gestaltning (2D eller 3D), snarare än känsla. En orsak är förmodligen det omedvetna antagandet om att gestaltningen är saklig, och därmed borde framkalla samma sorts känslor hos alla. Men då glömmer man att alla individers känslomässiga reaktioner är just individuella. Det gör att gestaltningen riskerar att uppfattas som exkluderande om den reaktion gestaltningen framkallar framstår som främmande av de som ser den.
Intressant nog verkar vi människor ha lättare att enas om man utgår från en önskad känsla, och låter gestaltningen följa den. Skillnaden kan illustreras av två presentationsfilmer av elevarbeten på Designhögskolan 2015. Elevernas uppdrag var att gestalta mobilitet på två hjul 2022 och i Dominik Krugs film ligger fokuset på motorcykelns utformning, de omsorgsfullt utformade detaljerna och de genomtänkta finesserna framhävs i utdragna sekvenser som stundtals avbryts av bildbevis på motorcykelns accelerationsförmåga.
I Tyler MacDonalds film utgår från känslan av att åka motorcykel, lägger fokus på en önskan om att gå en egen väg och fångar både längtan och rastlöshet. Den exakta utformningen av motorcykeln är sekundär.
Jag tror att fler människor skulle hålla med om att MacDonalds känslobaserade berättelse är lättare att relatera till än Krugs designbaserade berättelsen.
Istället för att presentera en plan för ett torg, borde städer börja med att deklarera hur man önskar att torget ska kännas, exempelvis tryggt, öppet, tillgängligt. Utifrån det följer ett gestaltningsförslag där varje utformning blir en manifestation av detta: belysning, fria ytor, mjuka nivåskillnader.
Lärdom 2: Berätta att det inte alls kommer bli som du tänkt
Det andra stadsplanerare kan lära sig av bildesigners är att säga att det man presenterat inte är så det kommer att bli, utan en utgångspunkt för diskussion. Men inte om känslan, utan om gestaltningen. Paradoxalt nog kommer diskussionen då handla om det som många önskar idag: utformningen och om den bidrar till det syfte man satt. Om ändamålsenlighet, inte om något är fult eller vackert. Om den bidrar till ökad livskvalitet för de som kommer röra sig i området, om utformningen stödjer mål om minskade utsläpp och minskad ojämlikhet i samhället. Fokus blir på förbättringar, inte förändringar.
Och det här anknyter till något som blivit allt tydligare för mig under det år jag arbetat som Chief Storyteller. För att förändra människors beteenden handlar storytelling inte bara om att förmedla en bild av något de känslomässigt kan knyta an till, utan också om att det är en designstrategi. Lika mycket tid måste läggas vid berättelsens form som vad vi vill förmedla för att få effekt. Låt mig återkomma till det längre fram.
